Traditionen lever

Varje gång en högtid närmar sig så blossar det upp. Vår tradition är hotad. Vi får inte sjunga nationalsången längre, vi får inte gå i kyrkan på skolavslutningen längre, vi får inte klä ut oss till pepparkaksgubbar längre. Skepnaderna varierar, men mönstret är alltid likadant. Någonstans har man hört att något hänt, obekräftade rykten blir till sanning blir till slagträn blir till murar mellan vi och dem.

En person gör fel och förbjuder något i en släng av missriktad välvilja. Det rättas snabbt till men det är för sent. Du kanske bara ser att en person som ville väl gjorde fel men vi ser vad som egentligen händer. Vår identitet, nej, hela vår nation är hotad. Nu kan vi inte fira vår tradition längre, för de har bestämt att vi gör fel då. Vilka är de som har bestämt? Det vet du, det vet jag. Men vi får inte säga det, för då är vi det där förbjudna som alla vet att vi inte är egentligen. Rasister. Jag är inte rasist. Men vi vet vilka som bär skulden. Och vi vet vad som är rätt sak att göra. Det rationella och logiska är inte att säga att en person gjort en missbedömning, det korrekta är att förvandla det till att vårt samhälle är på väg att rasera och våra traditioner är förbjudna.

Så fortsätter det. Gång på gång på gång. Först tar man den missriktade välviljan och förvandlar det lilla till en nationell angelägenhet. Sen slår man det över huvudet på alla som säger emot, har ni antirasister inget viktigare för er? Varför bryr ni er så mycket om jag säger det här ordet, om jag sprider det här ryktet, om jag misstänkliggör invandrare och förvandlar en obetydlig händelse till ett argument mot invandring? Ja, varför bryr vi oss?

Det har varit på det här viset nästan hela mitt liv. Mina första år i Sverige var det likadant, jag fick stå till svars för att någon, någonstans, hade upplevt att de inte fick fira en tradition på grund av invandrare. Jag har beskyllts för allt ifrån att hindra svenskar från att tycka om sitt land till att sjunga nationalsången, äta julskinka, fira midsommar och baka pepparkaksgubbar. Om man bortser från det faktum att dessa människor konstant exkluderar mig ur svenskheten så undrar jag, vad är det som hindrar dem?

Mitt folk har förbjudits av statsmakter från att fira sina traditioner, i vissa länder får vi inte ens tala vårt eget språk. Mitt folk har aldrig vikt sig, vi firar våra traditioner trots de mord och fördrivningar som drabbat oss som ett resultat av detta. Här i Sverige, finns det inget som hindrar någon från att fira sina traditioner. Jag har firat vad många skulle kalla en traditionell jul, jag har firat med muslimer fast jag själv är ateist, jag har firat med att spendera hela julen framför datorn utan att sätta upp minsta lilla juldekoration. Den enda gången jag känt att mitt firande varit fullständigt accepterat var när jag firade på ett sätt som var traditionellt. Det svenska samhället och staten gynnar och upprätthåller den traditionella svenska julen. Vi sänder mässor direkt från kyrkan i våra största TV-kanaler. Varje partiledare håller ett jultal. Hela samhället ställer om för att fira en traditionell jul.  Jag upprepar, det finns inget som hindrar dig. Det upplevda hotet och hindret som många ser finns egentligen inte. Det är bara ett slagträ. Ett slagträ mot de som ser ut som jag.

Jag är trött från att konstant behöva värja mig mot slagen. Det är frustrerande och det gör ont. Jag är trött på att konstant behöva förklara, ständigt argumentera mot alla dessa små frågor som blåser upp till orkaner. Det tär på mig, sliter mig i bitar. Det slukar energi jag så desperat behöver för att orka existera i ett samhälle som på många sätt är omänskligt. Men det finns hopp.

När jag inte orkar, så orkar någon annan. När jag är trött från slagen så ställer sig någon annan i vägen och tar mina slag åt mig. Det finns många människor som inte är rädda, som inte känner sig hotade och som firar en tradition mycket äldre än våra nationsgränser. En tradition av medmänsklighet,  öppenhet och empati.

Fira dina traditioner som du vill, jag tänker fortsätta fira mina. Jag hoppas att du vill fira med mig. Jag hoppas att jag får fira dina. Inget hindrar oss. Traditionen lever.

 

(Ursprungligen publicerat 10:e december 2012)

Kör ut dem – igen

2017.

Nu deklarerar man att journalister har mörkat sanningen om invandringen.

Vad har de mörkat? Min fråga får inget svar. Det stannar alltid vid insinuation. Jag protesterar. Jag är polemisk, partisk, polariserande till och med. Som om det de säger är neutralt, som om det inte fanns något mer än god vilja bakom deras påståenden. Jag frågar igen.

Vi är överrepresenterade. I svenska fängelser finns det fler av oss än det borde finnas. I brottsstatistiken, både som offer och förövare, finns det fler av oss än det borde finnas. Det finns fler av oss i arbetslöshet än det borde finnas. Det känns som att du egentligen säger att det finns fler av oss än det borde finnas.

Jag vill visa dig de hundratals texter jag läst som handlar om det du säger att ingen skriver. Alla opinionsundersökningar som visar exakt hur svenskarna känner inför flyktingar. Kanske kan vi se på de dussin granskande TV-reportagen som sänts om invandring och invandrare? SVT-play och ingen chill.

Är det inte lättare att bara säga det du vill, i stället för att låtsas som att du inte får? Nej, det finns censur är svaret.

Var är censuren? Är det som i diktaturerna vi flytt ifrån, där regeringen stänger ner din tidning eller förbjuder sånger på ditt språk? Fick du piskrapp på torget efter dina statusuppdateringar? Jag har så många frågor om varför du är så rädd när inget hindrar dig förutom din egen feghet.

Du kan också ställa frågor, och det har du redan gjort i stora, kända TV-program. Hur mycket invandring tål Sverige är en fråga. Jag hoppas du fick svar. Blev det mindre mörkt för dig då?

För mig blev det mörkare.

1993. 

Jag ska fylla åtta år.

En kväll leker jag och min vän Oskar med laserpekare, vi lyser in i lägenheterna på andra sidan gården. Plötsligt plingar det på dörren. Vi öppnar och där står en man, han skakar och har tårar i ögonen. Vi får en rejäl utskällning, det är inte okej att leka så och lysa in i andras hem. Det har något med Lasermannen att göra. Jag vet inte riktigt vem det är.

Mina föräldrar har pratat om honom när de suttit framför TV:n och tittat på nyheterna. Jag känner igen vissa saker de pratar om, andra förstår jag inte. Mordbrand vet jag inte riktigt vad det är, men en flyktingförläggning, där har jag bott. Överrepresentation kan jag inte stava till, men fattig stavas med två T.

Vissa kvällar frågar jag om allt det där som gör mina föräldrar arga och ledsna. Men de svarar bara att allting är bra och säger åt mig att borsta tänderna och lägga mig. Jag tror att de ljuger. Ibland ljuger jag om att jag borstat tänderna.

Sverige är mörkt. Det brukade min mamma berätta för mig över telefon innan vi återförenades. Det är mörkt och kallt och jag saknar dig.

Nu är Sverige nästan allt jag känner till. Det står Sverige i mitt pass, det står på svenska i mina böcker. Det står Sverigedemokraterna som avsändare på flygbladen som säger att vi bär på AIDS och som varnar svenska flickor för att skända sin ras.

En svensk tidning skriver ”KÖR UT DEM” i stora bokstäver på löpsedeln.

Jag kastar grus på Patriks fönster och hoppas att han vill komma ut för att leka. Min mamma har sagt att jag får vara ute tills det blir mörkt, men i Sverige verkar solen aldrig gå ner under sommaren. Patrik kommer ner med en fotboll och vi springer till planen på gården bredvid.

Jag stannar där längre än jag egentligen får. Det är fortfarande ljust ute.

Den förlorade sonen

 

Jag har förlorat allt från min barndom. Det finns ingenting kvar från de år jag spenderade hos farfar och farmor. Utan mina föräldrar.

Varje leksak har brutits ned eller tappats bort. Varje bok har förlorats eller försvunnit. Varje klädesplagg har jag fått lämna bakom mig, i flykt eller fattigdom.

Varje samtal vi hade på telefon slutade likadant. Ni ville ge och jag kunde aldrig svara på vad jag behövde. Från andra sidan världen erbjöd ni allt.

Vad vill du ha min älskade? Torkad frukt? En fin ring eller kanske ett halsband? Hanjir au, atr o gol au.

Varje mening var svår att få fram. Jag började sky samtalen. Mitt språk var otillräckligt, jag kände mig otillräcklig. På vilket språk kan man ge svar på den villkorslösa kärlek ni sjöng ut?

Nu finns det inga samtal kvar.

Det jag har är minnen och berättelser.

Minnen av att höra ett ylande om natten och bli rädd. Farmors tröstande stämma som säger att det är ett lejon som ryter för att jaga bort alla som vill mig ont.

Minnen av ett getingstick och en storm av gråt. En brinnande smärta mellan mina fingrar, och en peshmerga som skrattar åt min olycka.

Berättelser om hur mycket ni älskat mig. Berättelser om allt ni gav upp. Inte bara en son, utan två.

Farfar, de berättade att du sagt mitt namn på dödsbädden. Det var menat som en tröst, istället var det som ett spjut genom hjärtat.

Farmor, de berättade att du sken upp varje gång efter att vi pratat. Du sa att mitt skratt gav dig liv. Jag önskar att jag mött varje samtal med ett leende, på vilket språk som helst, bara det skänkt oss mer tid tillsammans.

Till slut bad jag er om en enda sak. Ett bräde att spela backgammon på.

Självklart min älskade. Du ska få det finaste brädet vi kan hitta. Vill du ha något mer? Hanjir au, atr o gol au.

Jag spelade mot min pappa, på brädet jag fick av er. Jag vann. Två av era söner. Förlorade och funna.